AEDP är en anknytnings- och upplevelsebaserad terapiform där det friska och förändringsbara i människan betonas.
Här är utgångspunkten en stark tilltro till varje persons inneboende resurser och medfödda förmåga att läka.
Människan formas av en djup längtan efter att bli sedd, bekräftad och accepterad av andra. När längtan inte har blivit mött, och vi har blivit lämnade ensamma i svåra och outhärdliga känslor, skapas rädsla för starka känslor, som vi undviker. Våra erfarenheter säger oss att ingen finns där, ingen som orkar stå kvar och vara med oss i dessa känslor. Det brukar benämnas trauma.
Terapimodellen grundades av Ph. D. Diana Fosha, New York och är idag spridd världen över. AEDP har sin teoretiska grund i bland annat anknytningsteori, affektteori, traumateori och affektiv neurovetenskap.
Förändring
Förändring och utveckling sker kontinuerligt under terapin när patienten får möjlighet att komma i kontakt med djupa genuina känslor av att vara, duga, och känna empati med sig själv och andra i en relation med en personligt engagerad terapeut.
I en trygg relation minskar våra försvar och vår inneboende förmåga till läkning, växande och utveckling aktiveras. Relationen med terapeuten skapar en ny erfarenhet av trygghet, och att få bli mött med värme, närvaro och genuinitet. Här är terapeutens uppgift att se personens styrkor, minska ensamhet genom att vara en varm och hållande personlig ledsagare, ända tills personen kan möta sin smärta, sorg och andra känslor och få uppleva nya läkande erfarenheter. Med hjälp av terapeutens närvaro, reglerande förmåga och engagemang kan personens försvar läggas åt sidan och det kan infinna sig en känsla av fullständig närvaro och igenkänning med ens genuina själv, som tillåts komma fram.
Jag har funnit detta förhållningssätt stärkande och givande och det inspirerar mig mer eller mindre i mitt terapeutiska arbete.