Vi människor har ett grundläggande behov av att knyta an till andra för att utveckla känslor och motivation. Det blir som en slags vägvisare i livet.
Utan denna vägvisare blir livet svårare att hantera både vad gäller situationer och relationer.
I Relationell och Affektfokuserad psykoterapi är det viktiga detta grundläggande behov om relationens centrala betydelse för vår psykiska utveckling och hälsa. Anknytningssystemet och känslosystemet är nära förenade. I en trygg relation utvecklar vi förmågan att märka och hantera våra egna känslor och andras.
Relationer
I den omgivning och i de relationer vi växer upp grundläggs vår självuppfattning och självkänsla, och vår förmåga att känna och vara medveten om våra känslor. Vi är utlämnade för att rätta oss efter de normer och regler som (uttalat eller outtalat) existerar där. Detta skapar en norm för många av de föreställningar vi har om oss själva och andra. När den viktiga speglingen saknats som vi behövt för att känna oss värdefulla och älskade skapar det negativa föreställningar om oss själv och andra, och vilka förväntningar vi kan ha i relationer. Vi får även svårare att ge plats och ta in nya erfarenheter och spegling som skulle kunna förändra dessa negativa föreställningar, självbilden och självkänslan. Ofta ger det känslor av utanförskap fastän vi är i gemenskap, vi har svårt att lita på andra, svårt att ta emot positiv feedback och så vidare. Vi fortsätter så att säga leva efter de tidigare inrotade normerna, fastän de inte behövs längre, och gör mer skada än nytta. Vårt sätt att knyta an till andra fortsätter så som vi lärt oss, exempelvis att vi håller ett liknande avstånd till andra och har liknande förväntningar i respons som den vi tidigare fått i relationer.
Avsaknad
I avsaknad av den viktiga känslomässiga speglingen, utvecklas ofta djupare känslor av ensamhet och övergivenhet av att inte vara viktig/älskad/värdefull (ofta på en omedveten nivå). Vi har varit tvungna att stänga bort känslorna (som en psykisk överlevnadsstrategi). Vi stänger då även bort vår sårbarhet, eftersom att visa våra känslor innebär att visa vår sårbarhet. Vi får då heller ingen möjlighet att i i relationer och samspel med andra erfara det läkande och stärkande med att dela, bära, reglera och uttrycka våra känslor. Känslor kan i stället fortsätta att upplevas diffusa och vi vet inte vad som ska kännas eller uttryckas, eller vi kan sakna en tydlig känsla för vem vi är.